I vår analysmodell för tillgänglig kollektivtrafik finns flera analytiska nivåer. Den nivån där ”kollektivtrafik händer” är i skärningen mellan en individ och en aktivitet. Här uppstår också en friktion mellan hur tillgängligheten är planerad och hur det fungerar i exakt den stund en individ behöver tillgänglighet.
l
Friktion mellan den planerade tillgängligheten och vad en individ kan göra här och nu. Även om planeringen tar hänsyn till behov av tillgänglighet så kan situationen försämra eller förbättra den planerade tillgängligheten. Bild från Aktivitetsdiamanten – Modellering av en vidareutvecklad tillgänglighet (Hedvall 2009).
Citat?
Aktivitetsdiamanten
Ett sätt att analysera en aktivitet, till exempel att ”resa från punkt A till punkt B” eller en mer närstudie av att ”gå på bussen” eller ”köpa en biljett” är att i detalj förstå vad som händer och på det sättet få syn både på saker som underlättar och som hindrar att aktiviteten blir utförd. Vid behov kan man dela upp aktiviteter i delaktiviteter och på det sättet zooma in och ut till en nivå där analys av en aktivitet blir meningsfull.
I avhandlingen där aktivitetsdiamanten presenteras har författaren Per-Olof Hedvall skapat en schematisk bild av vad som bygger upp en aktivitet. Bilden visar att olika samverkande faktorer ger ett utfall. I våra exempel ovan kan utfallet vara att man kommer fram till punkt B, att man kommer på bussen och sätter sig på ett säte eller att man har en biljett i sin telefon.
De olika delarna av diamanten kan förklaras så här: Subjektet är den person som ska göra resan. I vår analysmodell är subjektet ofta en extremanvändare, det vill säga en person som kan ha mycket stora behov av tillgänglighet. Objektet kan beskrivas som själva aktiviteten, det som personen ska göra. Eftersom aktiviteten utförs i en miljö så kan Artefaktuell och naturlig miljö påverka hur bra eller dåligt det fungerar att utföra aktiviteten. Med artefakter menas alla saker som är skapade av människor. Det kan vara trottoarer, kantstenar, skyltar, fordon och många andra saker. Alla dessa saker som människor skapat är sedan placerade i en naturlig miljö, som kan bestå av höjdskillnader, olika markförhållanden, vara utsatt för vind och liknande. Slutligen kan det finnas andra människor som skapar en Mänsklig miljö. I kollektivtrafiken är chaufförer och medpassagerare exempel på människor som kan påverka utfallet.
Det är samspelet mellan subjekt, objekt, artefaktuell och naturlig miljö och den mänskliga miljön som ger ett utfall som antingen fungerar bra, fungerar mindre bra eller inte fungerar alls.
Analysera diamanten baklänges
I aktivitetsdiamanten blir utfallet ett resultat av ett komplext samspel. Men för att kunna analysera vad som kan behöva ändras är en bra metod att ”köra modellen baklänges”. Om man beskriver ett önskat utfall och om man också beskriver vem som är subjektet och ser dessa som konstanter så går det att upptäcka vad som kan behöva andras för att utfallet ska bli det önskade.
I projektet där vi tagit fram verktygslådan för tillgänglig kollektivtrafik har personer med autism representerat extremanvändarna. Vi visste innan projektet började att det är en grupp som ofta rapporterar svårigheter men dessa svårigheter är inte alls lika väl utforskade som de är för till exempel personer med rörelsehinder eller personer med nedsatt syn.
Om vi då tar vårt exempel att en person ska ta sig till punkt B så ser den grundläggande delen av diamanten ut så här:
BILD
Personen i modellen kan ha specifika behov av tillgänglighet för att kunna ta sig till punkt B. Dessa behov kan omvandlas till krav på hur den artefaktuella miljön ska vara utformad och hur människor i den naturliga och artefaktuella miljön kan underlätta resan. Om man vill undersöka ifall en annan person skulle ha andra krav kan man behålla extremanvändarperspektivet och sätta en annan person i centrum. Det skulle till exempel kunna vara en person med intellektuell funktionsnedsättning eller en person med stora svårigheter relaterade till minne eller koncentration (för att ta några exempel).
Med denna grundmodell kan vi börja stoppa in föremål, företeelser och andra människor i modellen och analysera hur det påverkar möjligheterna att komma fram till punkt B. I vår första analys såg bilden ut så här:
BILD
För att komma till punkt B behöver personen använda en smart telefon och en app för att få information och köpa en biljett. Det behövs också en buss. Bussen framförs av en chaufför och i och runt bussen finns medpassagerare. Det kan också finnas andra människor som rör sig i miljön men som inte ska med på just den här bussen. På samma sätt kan det finnas annan personal än chauffören som påverkar resan.
Ju mer vi diskuterade ”att resa från punkt A till punkt B” med autistiska personer desto mer växte aktivitetsdiamanten. Det är en viktig insikt. Det går sällan att skapa en komplett bild på en gång. Det behövs ofta att man diskuterar bilden flera gånger. Efter ett tag kunde vi presentera en mer komplex bild:
BILD
Efter att flera personer med autism bidragit med sina erfarenheter av vad som gör det möjligt att komma fram till punkt B kunde vi se att flera hade en stödperson som de kunde kontakta vid behov (ofta mamma). Det blev också tydligt att sensoriska intryck som lukter, ljud och ljus i värsta fall kunde göra en resa omöjlig. Inne i bussen kunde möjligheten att få en sittplats och ibland en specifik sittplats ha stor betydelse. Även sätet kan spela roll och olika bussar har olika kvalitéer exempelvis på sittdynorna. För vissa spelade det roll vilken buss som kom då exempelvis lukten kan vara olika beroende på busstillverkare eller om bussen drivs på diesel, gas eller el. Det räckte inte heller bara att använda appen för resan. Om något hände kunde det vara viktigt att koppla upp sig för att få hjälp att eventuellt revidera resplanen och då kunde också en kart-app vara viktig eller att skicka en information om var med är via SMS till en stödperson.
I en ännu djupare analys började vi se att det fanns ytterligare ett viktig lager av social interaktion, som ofta sker helt tyst. Då växte aktivitetsdiamanten ytterligare:
BILD 6
Det är mycket svårt att komma till den allra djupaste delen av analysen utan att ha gått igenom de tidigare faserna. Det krävs ofta en reflekterande arbetsmetodik för att identifiera fenomen som inte är omedelbart synliga. I vårt fall handlade det om att personer med autism återkom till sociala faktorer. Att saker kunde kännas bra eller dåligt och vad det var som påverkade sådana känslor tar tid att beskriva. Att det finns saker som en chaufför kan göra för att det ska kännas bra och att det handlar om acceptans och bekräftelse växte fram först som en underliggande ton och sedan allt tydligare. För vissa är sådana saker helt avgörande för hur de tycker att resan fungerar och en oro för att det inte ska fungera kan få en person att avstå att resa.
Att sätta aktiviteten i ett större sammanhang
Från forskningsområdet Aktivitetsteori går det att se att en aktivitet påverkas av saker som inte är omedelbart möjliga att observera då aktiviteten utförs. En chaufför som beter sig dåligt kan vara påverkad av ett orimligt arbetsschema. Om man inte hinner gå på toaletten eller få en rast så påverkar det kanske både hur man kör bussen och hur man bemöter passagerare. Om tidtabellen är näst intill omöjlig att hålla kan det förklara varför chauffören kör så fort och så ryckigt. I bakgrunden kan det också finnas olika regler. De mer komplexa sambanden kan beskrivas med nedanstående bild.
BILD 7/FIGUR 4